Nyanserna kom fram,
men dragspelet försvann

KATRINEHOLM | I publiken | Musik | Flens Farliga och Love And Duct Tape | Statt | 30 maj 2010

Bra ljudförhållanden går inte att överskatta. På Statt-konserten i fredags hördes äntligen alla nyanser hos Love And Duct Tape, medan Flens Farliga tappade när dragspelet försvann i mixen.

En regnigt gråtrist kväll i Katrineholm där det dessutom var mösspåtagningskväll med fullt av högljudda blivande studenter på stan. Det kanske var det som höll folk borta från Statt när två av traktens mer profilstarka rockband spelade där i fredags kväll. Men den publik som ändå kom fick se två bra band av olika karaktär.

Man vill så klart hålla koll hur på stans olika hjältar utvecklas , och Love And Duct Tape har jag inte sett på länge. Så när det sju man starka gänget agerade förband åt folkpunkarna Flens Farliga på Statt var det dags.

Jag har sett Love And Duct Tape spela ganska många gånger, men egentligen alltid på fel ställe. Antingen där ljudet varit rent uselt eller på alldeles för stora scener där gruppens partysväng inte nått ut. Inte för att det har bekymrat bandet. De sju har ändå alltid lyckats få till ett ös och visat spelglädje.

Men på Statt när ljudet äntligen var riktigt bra i en hyfsat klubbliknande lokal märktes det ändå att gänget verkligen sken upp och gjorde lite extra. Det är också första gången jag kunnat urskilja alla de många nyanser som finns i Love And Duct Tapes låtar. Keyboardslingorna kom fram, Simon Gustavssons träblås fick för ovanlighetens skull rätt utrymme i mixen.

Gamla favoriter som "Jack Lunar", "Carnivore" och den episka "Flight Control" blandades med nytt material som lät bra. Synd bara att det var så lite publik på Statt. Men Love And Duct Tape har en fördel i att ha så bra fans. Så även om bara ett dussintal var på plats lyckades de förvandla raderna framför scenen till en riktig klubb.

Flens Farliga hade inte lockat med sig lika engagerade fans från grannkommunen, men LADT-pojkarna var lojala och dansade till den folkpunk som bjöds. Flens Farliga är ett ganska nytt gäng, även om medlemmarna med Nicklas Lantz i spetsen har stor scenvana.

Karaktärer är de också allihop, kanske lite för mycket. En aning för mycket teater för min smak hittade jag i deras framträdande. Alltså mer gestaltning än det direkta uttryck som rock är och ska vara. Men med bra låtar störde det inte nämnvärt. Vad som störde var att ljudet krånglade.

Den viktiga krydda som jag gissar att Annami Skoogs dragspel normalt sett är i Flens Farligas musik hördes knappt alls. Synd, men det är ju ännu ett skäl att se Flens Farliga igen – förutom de starka karaktärerna i bandet och de lovande melodierna – att få höra hur det egentligen ska låta.

Urban Århammar

Hem

© Hjälmarens Tidning 2010