Becky Sharp avslutade kort och koncist

Becky Sharp avslutade kort och koncist

En åtta låtar kort explosion. Så tog ett av Katrineholms mest framstående band de senaste åren farväl. Becky Sharp gjorde sin sista spelning på Kajrocken sent igår kväll.

Först tyckte jag att det verkade ganska märkligt planerat. i kommunikationen mellan Kajrockens arrangörer och medlemmarna i Becky Sharp måste det väl ha framgått att det här var menat att bli bandets sista spelning. Att ett av Katrineholms mer framstående band de senaste åren då skulle få så kort speltid att säga tack och adjö på kändes lite snopet. Egentligen borde väl Becky Sharp ha fixat en egen spelning, men jag förstår att kvintetten gärna ville sluta med en spelning på en riktigt bra scen nu när Kajrocken i år skaffat en sådan vid det nya festivalområdet.

Men nu efter spelningen känns det ganska bra. Visst var det känslosamt, men samtidigt gjorde den korta speltiden att avskedet blev extra energiskt, en åtta låtar kort och koncis explosion där bandet drog igång med "I Erase You" några minuter före utsatt starttid. Därpå följde "Bus 201", "The Girl", "I Want It All (Nothing More)", "Reasonably Young", "Dancin' With The Devil" med gästsång av Matte Hellcore från Centicore (som för att fira av sina vänner strippat till kalsongerna), "Insects" med sedvanlig "wohoho"-allsång från publiken samt den självklara avslutningen som slöt cirkeln – bandets första låt, bandets namngivande sång – "Becky Sharp".

Becky Sharp har under åren spelat flitigt i Katrineholm och har gjort ett avtryck här. Jag tror ju inte heller att Kajrocken 2010 var sista gången att se de fem tillsammans. De kommer säkert att spela ihop igen, om ett år eller om tio år. Men har man inte möjlighet att ägna sig åt musiken på heltid och därmed kunna lägga in repperioder även när medlemmarna flyttat till olika städer är det nästan omöjligt att hålla på. Men återföreningar lär det bli och vi kommer säkert även att få höra talas om Pelle Jonsson (sång), Gabriel Ericsson (gitarr), Jocke Frisö (gitarr), Fredrik Wiklund (bas) och Isac Cronholm (trummor) i andra sammanhang. Så mycket talang finns det i dem att de nog kommer att ha svårt att hålla sig från musiken helt.

Kort om Kajrocken i övrigt. Även de andra mer framträdande lokala banden som fick chansen att spela på en riktigt bra scen under festivalen lyfte sig. Trots att alla inte var ordinarie gjorde Ninnuam, Centicore, Salvation Serenade och Love And Duct Tape alla bra ifrån sig på stora scenen. Så även om Becky Sharp lämnar ett tomrum efter sig är det ingen akut fara för Katrineholms rockliv i stort.

Att Kajrocken hittade en egen festivalplats var lyckat. En stor fin utescen och en mindre inomhus gav känslan av en "riktig" festival, hur man nu ska definiera en sådan. Det fina vädret gjorde att gröngräset framför scenen var perfekt. Frågan är bara hur platsen fungerar vid regn. Placeringen vid Fredsgatan 2 är annars utmärkt. Det är tillräckligt centralt för att alla som vill ska kunna ta sig dit och tillräckligt avskilt för att det inte ska behöva komma in klagomål.

Huvudattraktionen De Lyckliga Kompisarna lockade både nya och gamla punkare och till och med folk vars musikaliska intresse annars nog mest handlar om att skråla fotbollsramsor. Trots att Mart Hällgren och hans kollegor smög in några nya låtar bland de gamla trallpunkdängorna så lät det mesta som det gjorde redan i början på 90-talet när det inte gick att komma undan DLK eftersom de uppträdde på i stort sett varje festival som fanns då. Att se gruppen spela på Kajrocken runt midnatt var med andra ord ingen högre musikalisk njutning, men det är inte riktigt det som är grejen med DLK. Bandets många fans verkade nöjda och glada och då nöjer jag mig så gärna med att glädjas med dem.

Urban Århammar

Hem