Östberg-pjäs väckte tankar kring skuld och ansvar

Östberg-pjäs väckte tankar
kring skuld och ansvar

Marga Pettersson spelade igår sin pjäs baserad på brevväxling med Annika Östberg under ett kulturkafé på Västangården arrangerat av Åsa Folkhögskola. Den väckte många tankar kring det där med att acceptera sin skuld och ta ansvar för sina handlingar.

Med tanke på att Marga Pettersson baserar sin egen pjäs "Annika Östberg, fånge W 189 68 Deasy" på mångårig brevväxling med och dessutom själv gestaltar Östberg var jag lite rädd för att hon skulle falla i fällan att skildra huvudpersonen som ett oskyldigt offer. Så har ju mycket av den svenska bevakningen kring fallet Östberg varit – att hon blivit illa behandlad av det brutala amerikanska systemet medan det där med att hon i högsta grad var medskyldig till två mord, varav ett på en polis, ofta hamnat i skymundan. Ändå har vi själva här hemma använt oss av samma rättsuppfattning som amerikanerna när det gäller Malexander-morden där alla de tre inblandade dömdes, trots att Jackie Arklöv ska ha varit den som sköt de två polismännen.

Men Marga Petterssons lågmält intensiva gestaltning gav god möjlighet att själv göra en bedömning av Annika Östberg Deasy. I breven som hon förmedlade fanns inslag av bland annat sorg, bortförklaringar, frihetslängtan och anklagelser. Anklagelserna riktades mot både den amerikanska polisen och pojkvännen Bob som ska ha varit den som höll i vapnet vid de två mord Östberg är dömd för. Han hängde sig i häktet när de två – efter en eldstrid med polisen – gripits. I pjäsen anklagar hon polisen för att ha mördat Bob och hävdar även att hon själv misshandlats grovt.

Hon anklagar även Bob för att helt oförklarligt mördat den man hon förmedlat kontakt med och som de två missbrukarna/knarklangarna lurat till sig ett möte med för att råna. Men den bilden går inte riktigt ihop med att hon senare avslöjar att hon och Bob haft en pakt om att inte bli tagna levande av polisen. Nåja, att man skapar efterhandskonstruktioner som förklaring till eller kanske till och med bortförklaring av sina egna handlingar är inget ovanligt. Det gör vi väl alla mer eller mindre efter att ha betett oss på sätt som vi egentligen inte vill kännas vid.

Mycket av den Annika Östberg vi fick se i pjäsen visade förstås en längtan efter frihet och kämpade med sina förhoppningar inför varje nådeansökan under de 28 åren i kaliforniskt fängelse. Men jag hade svårt att hitta någon riktig ånger i de texter Marga Pettersson förmedlade. Pjäsens Annika Östberg verkade inte riktigt vilja acceptera sin egen skuld. Det var väl precis det – plus den mördade polismannens döttrars krav på att hon måste ta sitt ansvar – som gjorde att Östberg många gånger fick avslag på sina ansökningar tills hon slutligen flyttades till Sverige våren 2009.

En fråga som väcks av Marga Petterssons pjäs är om man kan anses ha sonat sitt brott utan att visa någon genuin ånger, hur många år man än har befunnit sig i innanför fängelsemurarna. Den frågan går lätt att föra över till var och ens vardag och även små övertramp. Går det verkligen att förvänta sig förlåtelse om man själv inte fullt ut accepterar att man faktiskt har gjort fel mot någon?

Pjäsen "Annika Östberg, fånge W 189 68 Deasy" utgjorde det första av de fyra kulturkaféer som Åsa Folkhögskola anordnar på Västangården i Katrineholm under hösten.

Urban Århammar

Hem