De fem och kampen med en otydlig pjäs

De fem och kampen
med en otydlig pjäs

Bra insatser från skådespelarna, men en pjäs av Jonas Hassen Khemiri som inte känns färdig. Det är innehållet i uppsättningen av "Fem gånger gud" som gavs i Tallåsaulan ikväll.

Det som följer med ut från Tallåsaulan är viljan att skicka en hälsning till de fem skådespelerna som lyder "Bra jobbat, ni gjorde verkligen allt vad ni kunde". Utöver det en blankhet, en tomhet strålande ut från känslan av att inte ha nått fram. Ungefär som när man sträcker fram handen mot fönstret för att fånga den stackars flugan som studsar så desperat mot rutan och släppa ut den i solen och friheten – bara för att märka att den ju är mellan fönsterglasen så att man inte kommer åt den. Jag kom inte åt "Fem gånger gud".

Den arbetslösa skådisen Rolf (Mats Hedlund) jobbar som dramalärare och har planer på att sätta upp Strindbergs "Ett drömspel" med sina elever Blanca (Mia Ray), Idris (Alexander Karim), Olivia (Ingela Schale Berghagen) och Sanoj (Maria Alm Norell). Själv drömmer han dock mer om att skådiskarriären ska ta fart och bära hela vägen till tacktal under Academy Awards. Hans elever föredrar också att gestalta sina egna drömmar och därigenom få möjlighet att leka gud och förändra/förvränga sin verklighet. Så ungefär är ramhistorien.

Kompositionen att de fem karaktärerna har växlande roller, där alla får inta guds/regissörens/drömmarens centrala plats gör att det finns en grund för publiken att lära känna dem alla. Som sagt gör de fem skådespelarna bra insatser, men deras karaktärer stannar ändå vid att vara schabloner – som kopierade ur en amerikanska collegefilm men utan den rapphet som brukar finnas där. Det gör också att det aldrig gnistrar till mellan karaktärerna internt eller mellan skådisarna och publiken. Att "Fem gånger gud" främst ges inför skolpubliker märks på det yviga spelet, men det är inte det som frammanar den där tomheten.

Det kan förstås vara så att regissören inte riktigt hittat rätt i tonläget i den här uppsättningen, men jag tror mer på att det faktiskt är så att Jonas Hassen Khemiri lämnat ifrån sig en otydlig pjäs som inte riktigt är färdig och att han kunnat göra det för att han just nu är i en framgångsvåg där alla vill vara med i hyllningskören och ingen vågar påpeka att det faktiskt skulle behövas att den här pjäsen skrevs om och vässades för att bli riktigt skarp och riktigt rolig. För som jag förstår det vill författaren vara just både politisk och rolig, men istället hamnar han i den vida, tunga och mycket mörka skuggan av Strindberg.

Ägnar man en ruggig novemberkväll åt att ta sig till Tallåsaulan vill man gärna få med sig någonting därifrån. Någonting som har gått in hyfsat djupt och kan stanna kvar där. Det jag fick var en del fiffiga lösningar i scenografi och kostym och – som sagt – skådespelarnas kämpainsatser. Troligen hade det varit bättre om de verkligen fått göra "Ett drömspel" istället för "Fem gånger gud".

Pjäsen "Fem gånger gud" utgör tillsammans med streetdansshowen "Bling!" – där dansarna gestaltar pjäsens fem karaktärer – föreställningen "Bling it up!" som är Scenkonst Sörmlands stora satsning i höst. Föreställningen ges i tre av länets nio kommuner.

Urban Århammar

Hem