Viktigt nå alla vid sidan av för att stoppa mobbning

Viktigt att nå alla som står vid
sidan av för att stoppa mobbning

Hur viktigt det är att ändra beteendet hos alla som inte mobbar själva, men ändå står vid sidan av och tittar på och därmed ger mobbaren en typ av belöning. Det var en lärdom deltagarna på torsdagens antimobbningskonferens i Safiren fick med sig.

Det stora barn- och ungdomsprojektet som pågår i Katrineholm inriktat på just barn och ungdomars hälsa har som en av fyra huvudinriktningar mobbning. På torsdagen genomfördes en konferens i ett fullsatt Safiren där tre föreläsare träffade skolledare, skolpersonal, politiker, tjänstemän och andra. De tre var Desireé Ljungcrantz från stiftelsen Friends, Per Alvant från Brottsförebyggande rådet och Karin Zetterqvist Nelson från Linköpings universitet.

Friends jobbar för att barn ska vara trygga och slippa utsättas för kränkningar och mobbning. Desireé Ljungcrantz tog upp barnkonventionen och lagstiftningen på området. Hon visade också med en enkel övning – deltagarnas parades ihop två och två, den ena skulle berätta något medan den andra tydligt skulle visa att den inte lyssnade – hur frustrerande det är att inte bli sedd och godtagen av sin omgivning. Till och med när man vet att det är en övning är det upprivande, hur ska det då inte vara för den som lever i det i verkligheten varje dag? Fortsättningen på övningen – där berättaren blev lyssnad på och bekräftad – visade med vilka enkla medel vi kan lyfta varandra i vardagen.

Per Alvant från Brottsförebyggande rådet presenterade Brå:s forskning där de gått igenom ett antal antimobbningsprojekt och Karin Zetterqvist Nelson från Linköpings universitet berättade om sina studier av projektet "Säg stopp" där Katrineholmselever via rollspel och teater fått ta sig an mobbning. Alvant började med att definiera mobbning som att någon eller några utsätter någon eller några andra för negativa handlingar, att det finns en obalans i styrkeförhållandet mellan parterna och att kränkningarna upprepas över tid. Zetterqvist Nelson visade att även unga elever definierar mobbning på detta sätt. Även om de inte alltid kan uttrycka sig tydligt så har de en klar uppfattning om vad mobbning är.

Alvant plockade också fram undersökningar som vísar att andelen som utsätts för mobbning varit konstant under lång tid. Ungefär tio procent av eleverna utsätts ibland eller ofta. Han visade också att den gruppen löper större risk att hamna i depressioner och att utsättas för andra typer av brott. För mobbarna å andra sidan finns det en betydligt ökad risk att de döms för brott som vuxna. Så både mobbade och mobbare kan vinna på att få bort mobbningen. Brå:s utvärderning av antimobbningsprojekt visar att de varit framgångsrika.

En faktor i dessa program som minskade både andelen mobbade och mobbare var föräldrautbildning. Helhetstänkandet var även något som både han och Ljungcrantz tog upp. Om antimobbningsarbetet ska vara lyckat räcker det inte att enskilda eldsjälar bland lärarna driver det. Hela skolan måste vara engagerad och ledningen måste vara drivande. Alvant pekade också på hur viktigt det är med långsiktigt arbete – några snabba lösningar finns inte – och att kartlägga vilka problem som finns på den egna skolan så att man kan rikta insatserna åt rätt håll. Lika viktigt är att agera direkt. Det är så att skolan till och med har en omedelbar utredningsplikt om en elev anser sig bli kränkt och/eller trakasserad. Det får inte skjutas upp till "efter lovet".

Alla tre föreläsarna var också inne på hur viktigt det är att nå den grupp som inte själv mobbar men ändå ger mobbaren någon typ av belöning genom att vara publik till mobbarens verksamhet. De framhöll vikten i att visa att det finns alternativa sätt att agera – även om man inte har styrkan att direkt ingripa kan man gå därifrån och därigenom beröva mobbaren uppmärksamheten. Det kan vara nog så effektivt. Desireé Ljungcrantz tog också upp det avgörandet modet att våga vara självkritisk. Barnens beteende speglar ju oftast bara de normer vi vuxna förmedlar och vi måste våga börja titta på oss själva. Som hon sa är det "skitjobbigt men också givande och utvecklande". Reagerar vi varje gång på kränkningar eller tittar vi bort ibland? Reagerar vi på kränkningar mot alla eller ser vi inte vissa barns utsatthet? Beter vi oss själva – medvetet eller omedvetet – kränkande mot vissa? Svåra frågor att ställa sig själv, men värdefulla.

För det är ju skillnad på teori och praktik. Det resultatet visar Karin Zetterqvist Nelsons forskning. Hon har alltså följt "Säg stopp"-projektet i ett par klasser i Katrineholm. Där har eleverna efter att ha sett en mobbningssituation spelad av DuD och kulturskolan själva via rollspel och teater fått närma sig det svåra ämnet och försöka hitta lösningar. Att barnen kan definiera vad som är mobbning visade det sig som sagt, likväl som att de har tagit sig till den moraliska aspekten och samhällsnormen att mobbning är fel.

Men när det kommer till specifika situationer hade barnen svårare att hitta gränserna för vad som är mobbning och vad som inte är det – precis som vi vuxna. I intervjuerna som Zetterqvist Nelson genomförde där eleverna berättade om mobbningssituationer var de noga med att poängtera att de själva inte varit med och mobbat. De hade också förklaringar till varför mobbningen inträffade, där allt från mobbarens sociala situation till det att den mobbade var annorlunda, kanske hade en ful tröja, ingick.

Precis som vi vuxna gärna hittar förklaringar till att mobbning på arbetsplatser eller andra grova brott sker, utan att vi för den skull tycker att det som inträffat varit rätt. Det är nog mer ett sätt att skydda oss själva från trycket att alltid vara hjälte. Man har inte alltid orken att vara den där Stålmannen som går emellan och stoppar kulorna som är avsedda för någon annan. Kravet att göra det är orimligt att ställa på varandra och på oss själva. Just därför är det så viktigt att i antimobbningsarbetet ge alla som står vid sidan av alternativa lösningar, flera olika sätt att agera för att minska mobbningen.

Urban Århammar

Hem