Test och boost på Kajrocken
Musik | Katrineholm | Dag två av Kajrocken | 8 augusti 2011
En festival som Kajrocken har många fördelar för Katrineholms musikliv. Förutom att den ger stans rockfolk en gratisupplevelse så är den förstås ett fantastiskt tillfälle för de lokala banden att testa sig. Särskilt i år när man byggt upp två rejäla scener på området. Att få spela på en riktig festivalscen lär vara en kick för alla unga band, oavsett om de har mycket publik framför scenen eller inte.
För de band som också drar storpublik måste det vara en massiv boost. Även för ett band som Centicore, som hållit på i många år, måste det kännas otroligt inspirerande att se så mycket folk komma och lyssna. Även andra dagen såg jag ungefär hälften av banden och av dem drog alltså Centicore och även Dödsdemokraterna mycket folk. Däremot hade många av de tillresta gästerna lite svårt att locka publik, det gällde även de band som är hyfsat etablerade med skivor bakom sig.
Störst publik hade den avslutande schlagerrapparen Swingfly. Trots det är jag lite tveksam till att han fick äran att vara huvudattraktion på Kajrocken. Jag förstår arrangörernas tanke att han skulle bredda intresset och få fler än den vanliga rockklicken att komma till festivalområdet. Det lyckades, jag tror att hans publik till stor del bestod av folk som inte spenderat en minut på Kajrocken före midnatt lördag kväll. Men man kan ju också resonera som så att den publik som ägnat många timmar på plats kunde vara värd en avslutning i egen smak.
Inte för att Swingfly var dålig, men för mig var hans framträdande något av ett antiklimax. Han passar nog bättre i andra sammanhang, typ tv-program som "Sommarkrysset". Han gjorde ändå en proffsig show, om än något oengagerad och ganska kort. För honom verkade det vara ett klara-av-giget-hämta-hem-gaget-framträdande. Men den där stora publiken som vällde in på slutet verkade nöjd, och huvudintrycket av att Kajrocken nu börjar bli en festival att verkligen räkna med kvarstår.
Bilder från första dagen av Kajrocken finns här.
Urban Århammar
© Hjälmarens Tidning 2011