Mississippi mynnar i Hjälmaren

Mississippi mynnar i Hjälmaren

Allt starkare med åren. Det är vad buesmannen Rolf Wikström verkar bli att döma av den konsert han gav på Vinöns Värdhus i onsdags kväll.

Det är dags att göra om geografi-böckerna. För det måste vara så att Mississippi-floden egentligen mynnar i Hjälmaren. Och att det riktiga blues-deltat ligger på Vinön, inte nära New Orleans. I alla fall verkade det så när Rolf Wikström trängdes på det utsålda värdshusets scen med hela sitt band. Tillsammans bevisade de sju musikerna att den hårt gungande amerikanska musikstilen inte alltid är enbart blå, utan även kan vara gul.

Rolf Wikström verkar bara bli starkare med åren, precis som en riktig bluesman ska. Det stora bandet gjorde förstås att musiken blev extra fyllig. Självklart stod frontmannen själv i centrum, men även blåsarna briljerade med solon. Saxofonisten Kai Sundquist i "Kom Till Mig Kvinna", och trumpetaren Magnus Thorell bjöd på ett riktigt fint nummer i "Jag Älskar Dej Ändå".

Även klaviaturmannen Erik Mossnelid visade framfötterna. Övriga tre – Thomas Hammarlund, gitarr, Tommy Cassemar, bas och Michael Johansson, trummor – stod för en mer tillbakadragen effektivitet. Men mest av allt handlade det förstås om Roffe själv. Han klev flera gånger ut i publiken och närmade sig förtjusta damer. Men egentligen var det nog inte dem han kurtiserade, utan snarare sin sexträngade vän.

För med bluesmannens signum har Rolf Wikström har han ett mycket nära förhållande till sitt instrument. Och med sin gitarr har han verkligen förmågan att få fram det där som är så svårt att uttrycka i ord. Särskilt när bistra nordiska män ska säga det till sina kvinnor.

Förutom någon enstaka andhämtningspaus, som Ferlin-tonsättningen "Över Tusen Hav", var det fullt ställ hela tiden. Även Wikströms låtmaterial tycks ha djupnat och mognat med åren. Några av kvällens tyngre spår med 20 år eller mer på nacken var "Vi Ska Bygga Upp En Kyrka", "Bädda Med Rena Lakan" och "Du Kramar Musten Ur Mig Kvinna".

Publiken var med på noterna. Särskilt mot slutet. Efter att någon solitär fantast hållit igång tidigt, blev det en mer allmän stå-och-gunga-och-klappa-händerna-dans runt borden och i stolsraderna under "Blues Är Allt Jag Har". Ett stuffande som sedan förflyttades till det mer passande utrymmet vid sidan av scenen.

Men då hade tyvärr tiden redan lidit rejält. Diggarna hade säkert gärna dansat sig genom hela natten, och bandet hade troligen kunnat spela lika länge utan att upprepa sig. Men klockan klämtade för den sista färjeturen och det blev dags att återvända till verkligheten och fastlandet.

För Rolf Wikströms band fortsätter missionen med att rita om kartan och gräva nya kanaler till Mississippi. Värdshusbesökarna är ett mustigt minne rikare. Och att en lågt hängande fullmåne slog följe på hemfärden kan ses som en bekräftelse på att delar av Sverige pulserar i ett annat tempo än det vi vanligen tvångsmatas med. Ett hett och fuktigt blues-tempo.

Urban Århammar

Hem