Knepig sits för Alissa Isakovic på Slottsfesten

Knepig sits för Alissa Isakovic
på märkligt placerad slottsfest

Alissa Isakovic hade en minst sagt knepig uppgift i att försöka få uppmärksamhet från Slottsfestens besökare, som verkade vara mer intresserade av att få i sig mat och dryck än musik, när hon spelade på Stortorget igår kväll.

Att alltid uppträda inför vänner, anhängare och andra människor med samma smak när det gäller musik och klädsel tror jag inte är helt lyckat om man verkligen vill nå någonstans som musiker. Ibland kan det vara nyttigt att möta folk med en helt annan inställning till musik. Det hör liksom till utbildningen som scenartist. Just det steget i utvecklingen fick en av Örebros mer talangulla musiker ta igår kväll. Då uppträdde nämligen Alissa Isakovic med band på Slottsfesten.

Slottsfesten är Örebros miniversion av en stadsfestival. Årets version är verkligen en miniatyrvariant, lite märkligt placerad på en del av Stortorget en bra bit från själva slottet. Men annars innehåller den det vanliga, en rad krogar har tält med mat- och ölservering. Där finns några trubadurer som spelar sånger vi har hört tusen och åter tusen gånger. Därutöver någon lagom töntig dj som har grävt i sitt skivförråd från 80- och 90-tal och hittat ännu fler gamla uttjatade dängor.

Med andra ord är årets version av Slottsfesten precis det man kan förvänta sig att stadsfestival ska vara. Ett ställe där örebroarna kan träffas och äta en bit under enklare former. Men för de artister som uppträder är det lite knepigt. Speciellt om man är en talangfull sångerska, musiker och låtskrivare vars material inte är det mest skräniga och påträngande. Som tur var hade Alissa Isakovic med sig ett helt band den här kvällen. Hade hon spelat ensam med sin akustiska gitarr hade hennes musik antagligen drunknat helt i sorlet.

Med bandet som stöd lyckades i alla fall vi som befann oss närmast scenen höra att hennes talang är intakt. Spelningen blev inte så lång, sex egna låtar med den fängslande som "Blue" som avslutning och en fin version av Bob Dylans "It Ain't Me, Babe". Ljudet var hyggligt för att vara på en liten utomhusscen, men knappast perfekt. För Alissa Isakovic själv får den här spelningen alltså mest ses som ett test. Ett prov hon klarade galant.

Att större delen av festbesökarna vid borden längre bort från scenen knappt märkte att det var ett uppträdande på gång verkade inte bekomma Alissa Isakovic alls. Hon gjorde sin grej, precis det alla som vill ha musiken som yrke måste kunna klara av. Trots det vill jag nästa gång helst se henne på en mer intim scen med en lyssnande publik. En sådan miljö bör göra att hennes musik lyfter ännu mer och att hennes låtar når in betydligt djupare under huden.

Urban Århammar

Hem