Sofia Källgren smeker sångerna
ÖREBRO | I publiken | Musik | Sofia Källgren | Stadsparken | Vecka 29, 1994
Någonsin varit på ett kvällskvitter? Alltså ett sådant samkväm som hålls i någon park på sommaren. Nej, visst tusan – den inledningen har jag visst redan använt i en annan recension. Men det är ganska svenskt och ganska trevligt att samlas med kaffekorgen i Stadsparken en ljum sommarkväll och höra på någon typ av musikunderhållning. Gärna visor då, det hör till svenskheten och sommaren.
Sofia Källgren sjunger gärna känslosamma, lätt dramatiska kärleksballader. Sådana som lätt kan bli tragiskt patetiska, parodier på vad de ursprungligen tänkts vara. Men Sofia Källgren behandlar de sånger som hon framför på ett så smeksamt sätt att detta aldrig inträffar. Hon har bara en enda herre med en synt med sig som ackompanjemang och det är aningen torftigt, men naturligtvis lätt och behändigt att åka runt med.
Hon sjunger "Mio Min Mio", "Skönheten Och Odjuret", Taube och hon sjunger Ulrik Neumanns "Kärleksvals". Hon sjunger Olle Adolphsons fantastiska "Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha". Allt är skönt, folk sitter i gräset och njuter lugnt av värmen, av ljuset, av musiken, av sommaren, av Sverige. Det utan att blåsa upp detta svenska till fanatismproportioner.
Lagom är bäst. Det är en alldeles utmärkt devis som förkastats i detta fotbolls-VM:s skräckvälde. Missförstå mig rätt. Jag älskar fotboll. Men jag hatar det äckliga tjatet om den svenska bragden. Ett brons är ingen bragd, en vunnen fotbollsmatch kan aldrig någonsin vara värt den masspsykos som uppstått under och efter VM. Kom ihåg att vi förlorade semifinalen mot det blekaste brasilianska landslag som någonsin vunnit ett mästerskap, och det efter den kanske sämsta VM-final som någonsin spelats. Lagom är bäst. Sofia Källgren är bäst.
Urban Århammar