Kannibal som utmanar
Teater | Katrineholm | Premiär för "Porträtt av en kannibal" | 7 mars 2011
– Det är inget fredagsmys, men så otäck är den inte.
Så beskriver regissören Pia Widlund pjäsen "Porträtt av en kannibal" som har premiär i Dans- och teaterhuset nu på lördag den 12 mars.
Även om Pia Widlund och skådespelarna Jens Wistbacka och Göran Hellkvist menar att det finns utrymme för skratt under föreställningen är den kanske inget för de allra minsta barnen. Även banan-fantaster bör tänka efter en extra gång innan de bänkar sig i Stora Blå – som är lokalen där pjäsen spelas – menar trion kryptiskt, när jag träffar dem en av de sista repetitionskvällarna inför premiären.
Bakgrunden till "Porträtt av en kannibal" är att Jens och Göran pratat om att göra något tillsammans. På en och samma dag frågade de – oberoende av varandra – Jens syster Jenny Wistbacka om hon kunde tänka sig att skriva något. Redan samma kväll fick de ett första utkast och någon dag senare var pjäsen klar. Jens berättar att han under uppväxten matade Jenny med skräckfilmer, och nu fick hon släppa loss sin våldsamma sida helt och fullt – den sida som kunnat anas redan tidigare i Teater Orkas inte helt oblodiga uppsättningar.
Jens och Göran har man kunnat se spela fars och lustspel under sommaren ute vid Djulö. Där brukar även Pia Widlund vara inblandad. Det var också till henne de vände sig när de behövde en regissör för att komma vidare. Pia har nästan enbart ägnat sig åt mer humoristiska och lättsamma skådespel tidigare, men hoppade på kannibaltåget efter lite betänketid.
– Då gick det inte att stoppa henne, minns Jens.
– Hon blev eld och lågor och har ett väldigt driv, fyller Göran i.
Från mitten av hösten har gruppen repat, repat, repat. Det är ju en speciell situation att bara vara två skådespelare på scenen som ensamma ska bära upp hela föreställningen. För att duon ska få någon som helst chans att andas har de lagt in lite musik i pjäsen. En annan speciell situation är att Jens som kannibalen är stillasittande hela tiden då han ätit upp sina egna ben och en arm.
– Vi har fått jobba på ett annat sätt, mer med mimik och blickar, förklarar Pia.
Redan affischen med en minst sagt intensiv bild på kannibalen har väckt reaktioner hos folk på stan. Vissa butiker har inte vågat ha den kvar uppe. Men vad är det då som trion vill att publiken ska ta med sig, förutom den där förändrade synen på bananer? Jo, de vill att var och en ska bli utmanad att blicka in i sig själv. De menar att man nog kommer att hålla på kannibalen, för han är synnerligen verbal och har svar på allt. Men pjäsen i sig ger inga svar.
– Det är en historia som väcker många frågor, säger Göran.
– Vi hoppas att publiken fortsätter tänka och diskutera efteråt, tycker Jens och skickar med frågan "Är du så mycket bättre själv?".
– Pjäsen visar extrema åsikter men presenterar inga svar, funderar Göran.
– Den ska kunna vara en aha-upplevelse, ställa frågan "Hur skulle jag reagera i den här situationen?", menar Pia.
Men hon är också tydlig med att även om "Porträtt av en kannibal" är en skruvad pjäs, så är den gjord med glimten i ögat och det lär alltså även finnas utrymme för ett och annat skratt. .
Urban Århammar
© Hjälmarens Tidning 2011