Det har hörts skratt från en källare i Vingåker

Det har hörts skratt från
en källare i Vingåker

Rapporter säger att det har skrattats i en källare i Vingåker en helt vanlig lördagkväll. Många skratt, höga skratt. Detta måste undersökas.

Efterlysningar som folk sätter in i tidningar efter tillfälliga möten med främlingar på diverse märkliga platser kan vara ganska lustiga. Det vet alla som lyssnade på Dominik Henzel i Vingåkers Hotells källare igår kväll.

I Vingåker är chansen till sådana möten aningen mindre än på Stockholms Central. Vi känner varandra ganska väl. Men det händer ju att nya ansikten dyker upp. Efter lördagen på hotellet skulle en sådan efterlysning kunna lyda ungefär så här: Du drack sliskig alkoläsk. Flera stycken. I olika färger. Jag drack Mariestads. Flera stycken. I samma färg. Du skrattade högt och ofta. Jag skrattade också. Fast inte lika ofta, för jag hängde inte riktigt med i alla svängar. Hör av dig.

Det som utspelade sig på hotellet var, förutom eventuella tillfälliga möten, säsongsavslutningen av Henrik Källmans ståupp-klubb Vinka. Även om hotellets källare inte var fullsatt så var skratten många och höga.

Kvällen till ära var trollkarlen Carl Tillenius engagerad som konferencier. Ett utmärkt val, inte bara för att han presenterade några trick som fick den församlade skaran att jubla i högan sky utan också för att han är en mycket bra scenpersonlighet och publikuppvärmare.

Först ut av ståupparna var Tomas Ahlbeck som blandade en del klurigheter med mer konventionella "Min fru tycker att jag"-skämt. En god inledning som genast kontrasterades mot Aron Flams framträdande. Jag har inte sett honom uppträda tidigare, men han visade sig klara av att med hjälp av sin strama, korrekta och samtidigt självhatiska inställning dra med sig publiken långt över gränsen till det väldigt grova.

Hade jag sett Aron Flam för första gången i Stockholm hade jag nog tänkt att han är en typisk storstads-ståuppare. Men hotellbesökarna i Vingåker hängde med bra, och de fåtal gånger Aron Flam tappade dem var det nog mest för att han testade en del inte helt färdigarbetat material. Men det där grova klarar vi utan problem här, och självhatet det fostras vi nästan in i. Till och med våra egna folkvalda politiker brukar ju tjata om hur ynkligt ställt det är med Vingåker.

Klubbarrangören Henrik Källman passade också på att testa lite material till hemmafansens förtjusning. När det gäller Henrik så förstår jag att de Mariestadsdrickande inte hängde med hela tiden. Det gjorde jag inte själv, och jag var ändå spik nykter.

Henrik Källman körde många korta skämt, och när han fick upp tempot så gled några av dem förbi utan att man hann med att greppa dem. Men de hängde ändå kvar, för på vägen hem kom några av skämten som jag missade i stunden tillbaks och jag skrattade till – rätt ut. Som tur var så var Vingåkers gator lika tomma som alltid på lördagkvällar, och om någon ändå hörde mitt flabb så vet ni nu vad det berodde på. Det var inget byfåne-utbrott, utan det var bara jag som till slut hann ifatt snabbe Henrik Källman.

Avslutningen på kvällen och hela säsongen stod en favorit i repris för. Dominik Henzel har själv sagt att förra besöket i Vingåker var ett av hans bästa gig ifjol. Så att han började med lite smörande för Vingåker, hotellet och Vinkas arrangör som han beskrev som liknande en "långhårig japansk skräckfilms-flicka" var befogat.

Även den här gången gjorde Dominik Henzel ett starkt gig. Han tappade publiken någon enstaka gång, men det hade nog mer att göra med att hans stundom extremt detaljrika show inte alltid nådde fram i den vid det här laget ganska alkoholdimhöljda lokalen än med kvaliteten i materialet. Ståupp-kvällarna lär fortsätta i höst, det hoppas jag verkligen. Det förtjänar publiken i Vingåker som säkert också blir större när kvällarna blir mörkare.

Urban Århammar

Hem