Ordlekande kraftsamling i slottet
VINGÅKER | I publiken | Kultur | Ung poesi, dans och musik | Säfstaholms Slott | 2 juni 2010
Medverkande: Elever i årskurs 6 och från Kulturskolan
En uppfriskande lek med ord i pampig miljö. Så skrevs innehållsförteckningen när elever i årskurs 6 presenterade sin poesi på slottet igår kväll. Det bjöds också på dans och musik av Kulturskolan.
Medan en ensam plastflaska plumsade runt i ån som en sorts uppladdning inför årets upplaga av Åracet pågick en annan typ av kraftsamling inne i Säfstaholms Slott. Ja, utanför också.
Kvällen gick under rubriken "I unga poeters sällskap", men innehöll även glädjefylld dans i grönskande slottspark och fina framträdanden i musikrummet i slottet av Kulturskolans elever.
Jag är ingen högfrekvent besökare på slottet, men brukar ändå vara där någon gång per säsong. Ändå kan jag inte påminna mig att jag sett några barn eller ungdomar inne i slottet, möjligen som motiv på konstverk.
Konserterna och de gedigna sommarutställningarna i all ära, men om Säfstaholms Slott inte öppnas även för de yngre generationerna är risken stor att det blir en museal verksamhet. Därför är det så upplyftande att se slottet fyllas av en helt annan typ av liv, åtminstone för en kväll.
Bakgrunden till "I unga poeters sällskap" är att personal från biblioteket och Kulturskolan under en längre tid jobbat med elever i årskurs 6 kring poesi. Den här festkvällen är några på plats och presenterar sina alster i olika former. Andra finns representerade i ljud, bild och/eller ord.
Det finns också möjlighet att själv bidra med kylskåpspoesi eller lotteripoesi där man drar sina ord att utgå ifrån i skrivandet. Det där lekfulla inslaget är ytterst viktigt för att våga ta sig an orden och närma sig poesin.
Mötet med poesin är annars ofta så ångestladdat att den kan bli en fruktlös kamp med ord som vägrar säga det man behöver få sagt. Inte bara för att nidbilden av poeter som deprimerade enstöringar fortfarande är vida spridd, utan även för att diktning faktiskt är ett ovanligt effektivt verktyg med vilket man kan lösgöra sig från de svartaste tankar – om man lyckas få orden att tala.
Därför är det viktigt att poesin också kan få vara lekfull, humoristisk, färgglad. Att den kan få visa hur rikt det svenska språket verkligen är. För det har ju också spridits en nidbild av det svenska språket i sig – att det ska vara kallt, hårt, fattigt.
Med den inställningen hos oss själva är det klart att det blir svårt för våra invandrare att lära sig svenskan ordentligt. Tidigare på eftermiddagen hade jag en före detta statsminister med lokal anknytning på tråden. Till och med han – som ändå räknas som ytterst vältalig – svängde sig med något engelskt uttryck. Inget fel i det, jag gör det alltsomoftast själv. Felet uppstår när vi börjar använda amerikanskan för att vi tror att svenskan inte räcker till.
Det gör den, mer än väl. Det bör alla elever få en chans att ta reda på själva. Lika viktigt är det att börja i rätt ände när det gäller poesi. Om man blir dängd i skallen med Fröding direkt i skolan har man knappast en chans. Dusten med giganterna har sin tid, men först mer av lek och liv och lust. Mer av insatser som "I unga poeters sällskap". Jag hoppas att det blir en årlig tradition.
Urban Århammar
© Hjälmarens Tidning 2010