Vänsterns Kalle Larsson undvek de svåra frågorna

Vänsterns Kalle Larsson
undvek de svåra frågorna

En känsla av förväntad besvikelse. Så kan jag sammanfatta intrycken av det öppna möte som vänsterpartiet i Vingåker bjöd in till på Åbrogården där riksdagsledamoten Kalle Larsson talade under rubriken "Försvara rätten till asyl".

Mycket av det Kalle Larsson sa var väntat. Han berörde förstås USA:s inblandning i konflikthärdar som Afghanistan, Irak och Somalia. Han kallade EU:s gemensamma flyktingpolitik hård och restriktiv och menade att den syftar till att hålla människor ute och inte ens tillåter flyktingar att söka asyl. Han hävdade att asylsökande behandlas väldigt illa i sydliga EU-länder som Malta och Grekland. Han pekade också på att Sverige bryter mot flyktingkonventionen.

Allt det här är saker som upprepas gång på gång. Och även om man verkligen vill försöka förstå vad som menas med liknande uttalanden så är det väldigt svårt att sätta sig in i dem och analysera – inte nödvändigtvis kritisera. De har blivit som mantran som man måste ha en väldig uthållighet för att orka försöka begripa. Det blir lätt så att man endera tar till sig eller förkastar dessa mantran, och som resultat blir fast i en statisk ståndpunkt.

Mer intressant blev det när Kalle Larsson sa att Migrationsverket tolkar lagarna hårdare än vad som är avsett, och att det i sig kan göra det till en mänsklig skyldighet att gömma flyktingar som riskerar avvisning. Men de här resonemangen hann han aldrig gå in djupare på, utan gled istället över till blockpolitik inför det kommande riksdagsvalet.

Där menade han att regeringen för en hård och sträng flyktingpolitik, att socialdemokraterna tidigare minsann inte heller varit på samma linje som vänsterpartiet men att han har goda förhoppningar om att vänsterpartiet tillsammans med miljöpartiet ska kunna dra socialdemokraterna "i rätt riktning".

Sverigedemokraterna kom också upp lite snabbt, och ännu ett mantraliknande uttalande hördes ljuda när det partiet beskrevs som ett rasistiskt parti som hävdar att flyktingar är skuld till alla orättvisor.

Kalle Larsson valde att fortsätta det partipolitiska spelet när han fick frågan om det så kallade återvändaråret 2009, som gick ut på att så många som möjligt skulle återvända till Irak. Där menade Larsson att migrationsminister Tobias Billströms andemening med återvändaråret var att sända budskapet "åk hem med er, ni har inte här att göra".

Jag håller med Kalle Larsson om att visst är det så att de flesta som söker asyl i Sverige gör det för att de varit tvungna att lämna sina hemländer på grund av förföljelser eller väpnade konflikter. Det betyder förstås att de flesta också vill återvända till sina hemländer och bygga upp sina liv där på nytt så snart det är möjligt – även de som kommer från Irak.

Så Larssons beskrivning av återvändaråret kan jag bara tolka som röstfiske och ett billigt sätt att plocka poäng. Att sedan själva idén att uppmuntra människor att återvända till Irak 2009 som situationen var och är där inte var världens mest genomtänkta är en annan sak. Det långsiktiga målet för irakier som tvingats fly till Sverige är förstås att kunna återvända hem.

Riksdagsledamotens utspel om att asylrätten inte får bli en ekonomisk fråga är ganska typisk för vänsterrörelsen av idag. Självklart har ekonomin inverkan på hur många asylsökande vi kan ta emot, och hur många vi vill ta emot. När blev egentligen den moderna vänstern så naiv och världsfrånvänd i finansiella frågor? Var det före eller efter att den marginaliserats i världspolitiken?

Kalle Larssons mening är att Sverige måste bli humanare, om jag tolkar honom rätt betyder det i praktiken att fler bör få stanna. Och den som förespråkar att Sverige ska utöka asylrätten måste vara beredd att förhålla sig till de svåra frågor som har uppstått och kommer att uppstå. Men även här var vänsterpartiets flyktingpolitiske talesman en besvikelse.

Det har redan hänt och det kommer att hända igen att människor ljuger om sin ålder och sitt ursprung för att få asyl i Sverige, att människor som fått asyl sedan genom bedrägeri – som fallen med låtsat funktionshindrade och cp-skadade i Halmstad – fuskar till sig bidrag och att människor som fått asyl begår grova våldsbrott.

Även om detta är och ska behandlas som enskilda fall kommer varje händelse, varje brott, att urholka förtroendet för de asylsökande som grupp. Den som vill begränsa asylrätten behöver inte ens argumentera, utan kan plocka gratispoäng för varje sådan händelse, för varje sådant brott.

Därför borde Kalle Larsson vara väldigt tydlig i frågor om hur man ska väga rätten till asyl och permanent uppehållstillstånd i förhållande till olika brotter typer av brott och sätt att missbruka den rätten. Men han valde att vara helt tyst när det gäller de svåra frågorna. Precis som så många andra gör och gjort. Ett misstag och en besvikelse. Riksdagsledamöter – speciellt sådana som specialiserar sig på asylfrågor – måste ta den debatten utan att ens få frågan.

Urban Århammar

Hem